tisdag 28 mars 2017

Dimmig syn

Ligger här med ögon som inte ser. Låter ganska drastiskt men hela världen är suddig. Det finns inga tydliga konturer, ögonen tåras och jag ser inte mitt ansikte i spegeln. Det är en väldigt märkligt känsla för mig som tar in världen genom mina ögon. Jag har legat i varmt vatten, tagit medicin, tänjt ut nacken men inget verkar hjälpa. Till och med katten har legat och gosat vid min sida idag. Det har varit lite rörigt den senaste tiden och så fort jag inte är försiktig med mig själv bryter migränen ut. Det är verkligen svårt att ändra på sitt liv. Tröjan är i alla fall fin.
Kram Sara

måndag 27 mars 2017

En bok

Nu ska jag sluta tjata om migränen. Den finns ju där hela tiden så det är väl bättre att skifta fokus till något roligt istället. För en tid sedan fick jag en fråga från min vän om jag ville illustrera hennes bok. Jag blev så otroligt glad över att hon frågade mig och när jag sedan läste boken blev jag så berörd. Inte visste jag allt det där. Visst hade jag undrat men aldrig anat hur det låg till. Boken är så fint skriven och jag blir så stolt över min vän som kan skriva så bra. Orden och berättelsen sveper tag i mig och jag kan se det framför mig. Tack och lov så kan livet vända och kärleken övervinna rädslan. Boken finns till försäljning på Adlibris och Bokus.
Kram Sara

söndag 19 mars 2017

Strålglans

En vecka har gått. Huvudvärk och strålglans i ögonen. Den här veckan har jag kämpat med smärtan. Det går väl så där. Jag har varit väldigt ljuskänslig så strålande sol och lysrör har inte varit mina bästa vänner. På jobbet har jag sprungit runt med solglasögon på näsan. Det gäller att hitta lösningar för att klara vardagen. Jag känner hur jag omges av ett mörker som liksom sipprar ur mig och sprider sig som rök till andra. Det är väl min rädsla, smärta och låga energi som sipprar ut. Jag hoppas verkligen att alla människor runt mig klarar av mig en tid till för hon som strålar kärlek kommer tillbaka när kroppen läkt.
Kram Sara


lördag 11 mars 2017

Mera äventyr i migränlandet

Nu har jag provat något nytt. Jag hade migrän känningar igår, var duktig och tog medicin. Någon timme senare skulle jag ta bussen och tåget hem. Jag gick till stationen och kom att tänka på att jag nog missat lunchen. Jag gick in till kiosken och handlade lite dricka, nötter och yoghurt, mådde lite dåligt så jag var inte sugen på något annat. Tänkte att jag nog borde stå mig på det tills jag kom hem. Väl ute igen märkte jag att synen var väldigt begränsad. Jag kunde inte läsa informations tavlorna. Det är handikappade. Jag sprang omkring på stationsområdet och blev tvungen att fråga folk vart jag skulle eftersom jag inte kunde läsa en enda text. Jag började inse att tiden rann iväg. Till slut fick jag rätt vägvisning men jag var tvungen att springa de sista tio meterna för att hinna med bussen. När jag satte mig ner var det allt som behövdes för att sätta igång en hemsk migränattack. Det var bara pang, dunk, dunk. En obeskrivlig smärta, som om hela hjärnan försöker ta sig ut. Jag satt där och försökte andas genom smärtan men den bara växte med varje hjärtslag. Tårarna började rinna och jag lyckades få upp mina tabletter. Mina medpassagerare blev oroliga men hjälpte mig med vatten. En timme fick jag vila innan det var dags att byta bussen mot tåget. Jag trodde att det hade lagt sig men för varje steg stegrades migränen igen och dödsstöten var trapporna upp till perrongen. Väl uppe gjorde det så ont att jag stod dubbelvikt och klarade inte av att se. Tårarna sprutade och jag hulkade. En grupp människor samlades kring mig, jag blev erbjuden det ena och det andra. Just i en sån här situation är man väldigt sårbar. Helst vill man ju ligga hemma i sitt mörka rum och rida ut smärtan. Nu stod jag utomhus med en massa okända människor som jag inte kunde se. Tack och lov så var det snälla människor. Jag blev ledd på tåget, fick en hjälpsam kvinnas plats och hon höll koll på mig hela vägen hem. Jag är så otroligt tacksam. Men en sån resa vill jag aldrig mer göra. Idag är jag utslagen, ser fortfarande illa och har inget annat val än att bara vänta ut mitt huvud. Mitt liv just nu.
Kram Sara

Hembesök

Jag har varit i min hemstad på besök. Det har varit arbete och familj. Vi var på Kulturting i stadens konserthus. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig med det husets brutala arkitektur. Just den strömningen inom arkitektur har aldrig varit någon favorit hos mig. Annars pågår det byggprojekt överallt i staden. Hus ploppar upp ur marken och staden förtätas. Jag blev förtjust i några nybyggda hyreshus från allmännyttan. Huskropparna gick i regnbågens färger och det är ju jag lite svag i. Den lediga tiden spenderade jag med min bror. Just nu känns det att vi bor långt borta från varandra. Jag skulle vilja träffa honom väldigt mycket oftare. Mitt hjärta blir alltid överfullt av kärlek i hans sällskap. Han säger alltid så mycket fina saker som; "mitt hjärta blir fyllt av lycka när jag är med dig syrran", "du är världens bästa syrra". Det råder aldrig något tvivel om att han tycker om mig. Att bli älskad villkorslöst är stort och det finaste en människa kan ge till någon annan. Min bror är verkligen en fantastisk människa. Jag är så glad att han finns i mitt liv.
Kram Sara

söndag 5 mars 2017

Åkallan av Våren

Mitt i natten stod vi på konsthallens golv och sjöng låtar för att hylla våren. Jag är med i KAN-kören. Det är den bästa kören för mig. Alla får vara med efter ens egna förutsättningar. Det är så skönt och jag vågar faktiskt att stå inför människor och sjunga. På gymnasiet hade jag en musiklärare som fick mig att helt tystna. Han var väldigt ironisk och nedsättande när han pratade och jag som alltid varit lite blyg blev helt stum efter han tagit in mig på sitt rum och raljerande över mina sånginsatser. Tystnad under många år. Först när jag fick barn började jag våga låta rösten få utrymme. Jag sjöng vaggvisor men tyst och bara för mina barn. För några år sedan var det kris innan Lucia. De vanliga ungdomarna kunde inte sjunga på Svalbos traditionella Lucia firande och frågan ställdes om vi kunde ställa upp. Hjälp tänkte jag fast å andra sidan brukar jag utmana mig själv. Är det läskigt på insidan så tvingar jag mig att möta rädslan. Jag har dessutom alltid velat sjunga blues/folkmusik och någonstans måste man ju börja. Den gemenskap som vi finner hos varandra i kören är helt fantastisk. Vår körledare Elizabeth Franzen är tålmodig och väldigt duktig på att lyfta fram det bästa hos oss. Den här gången blev det sång och dans. Jag har haft stora problem med sången eftersom jag inte varit frisk. Mitt huvud är som gröt och inga ord verkar vilja fastna så jag har tragglat texter. Jag som brukar ha lätt för att memorera märkte hur min hjärna var som teflon. Mycket märkligt. Jag får verkligen ha tålamod med mig själv just nu. Jag känner inte riktigt igen mig själv. Nåja, jag klarade i alla fall att stå framför en publik, sjunga och dansa. Det är ett litet steg i mitt tillfrisknande.
Kram Sara