lördag 25 februari 2017

Urkraft

Det finns inget välkammat eller artigt i mig just nu utan det känns mer som att en storm är på väg. Under ytan brinner det och snart kommer explosionen. Ganska skönt att inte behöva vara en fin liten flicka utan känna urkraften i raseriet. Den är så sällsynt att när den kommer måste jag se den som en gåva.

Jag går omkring och känner mig som ett fint instrument som inte hittar tonen. Jag är precis lite ur fas med resten av världen. Tajmingen är fel, jag kan inte riktigt höra de små nyanserna längre, jag glömmer bort sånt jag borde komma ihåg. Jag blir frustrerad och känner mig fast i en egen bubbla. Jag blir utanför. Det här låter kanske lite knasigt och naket men är egentligen helt logiskt. Har man uthärdat en längre tids smärta är kroppen helt slutkörd. En slutkörd kropp behöver energi. För att spara energi struntar kroppen i saker som sker utanför. För att skapa energi bygger den murar som den kan förvara känslor i. Starka känslor är extra bra att använda sig av. Tänk damm här.
Alla känslor är logiska och ganska intressanta. Jag brukar lyfta ur dem ur kroppen och se dem från olika håll och kanter. Det brukar vara spännande att se dem från ett visst avstånd, särskilt de känslorna man helst inte vill låtsas om. Som ni märker är jag fylld av känslor. Det har varit en ganska kass vecka. Min son sa att det nog är karma och det betyder att jag har varit dum mot en katt i ett tidigare liv. Lite svårt att göra något åt det nu bara. Nåväl, det ger mig bra historier i alla fall.
"Jag ligger på britsen hos läkaren i det dunkla rummet. Vi tittar på skärmen där vi ser hur mitt hjärta slår. Det ser ut som figurer som dansar och klappar händerna mot varandra. Det är väldigt fint. Rummet är ganska mörkt, fläktarna snurrar, läkaren hänsynsfull och jag märker hur jag nästan somnar där på britsen. Sedan är det dags att klä på sig, en massa elektroder fästs på min kropp. Sladdar och dosa får plats under min tröja och jag förstår inte hur jag ska kunna sova med allt det där på min kropp. Tillbaka på jobbet så möts jag av barn som ska programmera robotar. Jag känner mig som en halv robot så det funkar bra att jag är där. Nästa morgon möts jag av en decimeter nyfallen snö. I bilen ligger material till teckningskursen på jobbet så jag måste åka. Jag slirar i väg och håller låg hastighet men vad hjälper det när hjulen tappar greppet och jag kanar in i en annan bil. Dunk och min bil blir till skrot. Min älskade fina bil. Jag funderade på hur jag skulle fylla i min sjukhusrapport och komma i tid till jobbet. Ett dygn senare sitter jag på vårdcentralen och väntar på att ta blodprov. Det är fullt i väntrummet och alla sitter tysta och försöker att inte titta på varandra. Det väcker min underhållnings sida till liv så jag försöker få igång samtal. Det hela slutar med att jag står upp och dansar för en publik. Jag orkar bara inte vänta och ha tråkigt. När jag väl få komma in har det blivit något fel med något papper så de kan inte ta blodprov på mig. Så kom det sig att jag jobbade som underhållare i väntrummet på min lediga dag. Behöver jag säga att min vecka har fortsatt i samma spår?" Mitt liv- en bra historia.
Kram Sara

onsdag 22 februari 2017

Sexig med sladdar

Känner mig grymt sexig idag. En påse runt halsen, kliande plåster och en massa sladdar som sitter fast på kroppen. De är verkligen intressanta att sova med och duscha går inte alls. Egentligen är de mycket passande eftersom vi hade robotprogrammering på jobbet i måndags och jag kände mig som en vandrande cyborg. Jag håller på och kollar hjärtat och känner mig väldigt tacksam över att vi har allmänsjukvård i Sverige. Just nu håller de på och kollar igenom min kropp som om den var en bil som är inne på reparation. Blodprover, ultraljud, hjärnröntgen, balanstest och jag behöver inte betala en krona. Tusen tack alla mina medmänniskor och skattebetalare för att ni hjälper till med att ta reda på vad som är fel i min kropp. Det känns fint att vi tillsammans hjälper varandra. Jag gör själv precis samma sak för er. Tillsammans blir vi starka.
Kram Sara


söndag 19 februari 2017

Jaha

Ja det blev soffan för mig idag. Inte något städande eller planerande. Jag ligger här ömsom i smärta och i sömn. Det finns nog inte så mycket mer att säga annat än att det är så här det är.
Kram Sara

fredag 17 februari 2017

Dags igen

Så var det dags igen. En genomborrande smärta i huvudet. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Trots att jag tagit två av de fantastiska pillren som får hela världen att bli mjuk och bomullsaktig finns den där SMÄRTAN. Den överrumplade mig igen. Jag kände ju små darrningar av den igår, som blåmärken ungefär men jag var övertygad om att det var allt,  att den inte tänkte komma tillbaka. Det är fredags kväll så jag borde göra något vettigt, nyttig,  roligt istället för att ligga här och känna huvudet explodera. Snart känns det som om jag inte klarar av ta mer smärta. Kroppen har nått gränsen och jag kan tänka mig att göra allt för att slippa den. Ge mig tillbaka mitt liv.
Kram Sara

torsdag 16 februari 2017

Yoga och eldandning

När man legat ner länge tar kroppen stryk. Mjuka lager lägger sig runt skelettet och musklerna krymper. Jag känner inte riktigt igen dig min vän. Du är dig inte riktigt lik. Känslan är inte detsamma. Du hoppar inte längre utan tar lång tid på dig. Att röra sig blir ett motstånd. Andningen ansträngd i trappen. I dag tvingade jag i väg mig på yoga för jag vill ha tillbaka min energi och smidighet. Det var skönt. Eldandning, sång och vila. Blodet rusade runt i kroppen, nuddade blåmärket i hjärnan, lätt illamående men ändå orkade jag nästan ett helt pass. Små steg och målvetenhet borde göra susen. Jag kommer bli återställd.
Kram Sara

onsdag 15 februari 2017

Yta och skönhet

Jag känner så många otroligt vackra människor. Det är sant, jag överdriver inte. Runt mig finns de, mina vänner. Vissa har mörkt hår,  andra grått. Vissa har bruna ögon,  andra blå. Vissa har runda höfter, andra har kantiga. Det är fantastiskt för ingen är lik den andra men ändå strålar skönheten ut. Jag har lagt märke till att det är svårt att vara objektiv i förhållande till det som är vackert. Mina vänners inre strålar och de glittar. Självklart är de vackra. Det lustiga är att det verkar vara omöjligt att själv se sin inre glans. Att se skönheten i sig själv. Jag tittar på mina vänner och ser hur deras ögon glittrar,  hur deras munnar är fulla av skratt. Jag önskar att de kunde se det jag ser. Vi pratar om vårt yttre och lyfter fram det vi inte gillar. Läppar, mage, näsa. Överallt finns det fel. De vänder sig till mig och säger att jag ser fin ut. Jag ser mig i spegeln och ser mest en väldigt trött människa. Det finns så många skavanker. Glädjen finns inte. Mitt vackra lyser inte igenom. Tänk om vi kunde se oss själva genom andras ögon.
Kram Sara



söndag 12 februari 2017

Jag är fast

Ibland får jag en stark känsla av att jag befinner mig på fel plats. Jag tror att den känslan kommer när jag varit stilla på samma ställe länge. I grund och botten är jag en rörlig själ. Jag behöver mycket utrymme. Äventyr och frihet. Blir det för tråkigt rymmer jag in i mina tankar och fantasi. Just nu är det som om jag står och trampar i kvicksand. Jag verkar inte komma vidare. Kanske är jag inne i ketchupeffektens skaknings skede. Jag blir skakad och skakad fast inget händer. Snart säger det kanske poff och livet sprutar vidare. Just nu väntar jag bara på besked så jag kan ta mig vidare. Magnetröntgen, blodprov och ultraljud står på listan.
Kram Sara

måndag 6 februari 2017

Mina ögon behöver rosa

Mellan tårar och huvudvärk behöver jag all färg som finns att tillgå. Just nu behöver jag ljuvligt rosa att smeka mina ögon med. Jag har en hög med avokadokärnor som ska hjälpa mig med det. Länge har jag velat prova att färga naturligt och eftersom avokado är nästan det enda som jag enkelt kan äta just nu ligger det en hög kärnor på min diskbänk och väntar. Jag har färgat ganska mycket tidigare, med te,  gurkmeja, batikfärger och andra syntetiska färger men det är första gången som jag provar avokadokärnor. Jag har haft en period med många vita kläder och det finns en baktanke med det. Vitt är ju bra att färga och då kan man återanvända kläderna längre. Blir det fläckar som inte går bort? Färga, måla eller brodera över. Det är jätte bra tycker jag. Ur ett miljöperspektiv använder vi alldeles för mycket textilier och kastar dem allt för fort. Just textilier ligger mig varmt om hjärtat och jag önskar att jag hade mer tid att lägga ner på mina kläder. Någon gång ska jag visa upp lite av den textilskatten som jag har i min garderob.
Kram Sara

fredag 3 februari 2017

Ögontröst

Just nu sitter jag och tröst tittar på min favorit serie. Det är en engelsk 6 timmar lång kostymdrama utan en enda puss. Vilket är bra eftersom jag så lätt blir generad. Jag gillar filmer med bra historiska kläder och frisyrer. Alltså frisyrerna brukar alltid avslöja om det är en bra film eller inte. Jag tror att om man lagt ner mycket energi på detaljerna så är filmen bra. Eller så är det bara så att jag blir irriterad när man ser vilket årtionde som filmen spelas in bara genom att se på hur man lockar håret. Kolla på kostymdramor från 60-talet. Alla har fått en höskulle på huvudet fast det ska föreställa 1700-tal. På 80-talet dyker spretluggen upp i 1800-tals dramer. Ja och så fortsätter det. Jag vill helst ha fula, trovärdiga frisyrer. Åh, det här muntrar upp mig en smula.
Kram Sara