söndag 15 januari 2017

Jag ser ljuset i tunneln

I över sju veckor har jag haft migrän. Det har varit fruktansvärt. Jag är en person som ofta brukar underdriva när det gäller mig själv så skriver jag fruktansvärt är det verkligen inte bra. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva den här perioden annat än att jag nästan blev galen. Att se suddigt, må illa och känna ögat nästan pressas ut ur huvudet om och om igen, obehagskänslan och smärtan. Dag efter dag efter dag. Allt har varit i ett töcken. Jag har missat så mycket och mina barn har haft en otroligt tråkig mamma som bara legat ner och inte gjort något, bara haft ont. Allt förfaller. Kroppen, psyket, hemmet, kollen på jobbet, vänskapsband. Jag har kommit till ett stadium där det inte finns någon kraft kvar. Att jag lever är tillräckligt. Jag försöker att inte hamna i några svarta hål. Jag försöker att klippa av alla negativa tankar. Känna mig älskad istället för misslyckad. Att ha svår smärta i huvudet har gjort det omöjligt att kommunicera eller tänka några längre tankar. Kroppen har varit inställd på att överleva. Gråtit har jag gjort många gånger när jag tappat hoppet. När jag inte kunnat hålla känslorna stången. Jag är nu mer en sladdrig docka. Tack och lov så har jag börjat skönja ett ljus i mörkret. Attackerna har minskat i styrka och det går längre tid emellan dem. Jag har inte återhämtat mig än men det känns som om jag börjar få tillbaka min hjärna. Det är mycket som jag måste fundera på.
Kram Sara

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar