tisdag 31 januari 2017

Träning ger färdighet

Jag har precis börjat måla igen. Jag valde pensel och akvarell. Jag målar helt tafatt. Bilderna blir tråkiga. Det känns som om jag har glömt bort hur man gör. Akvarell har aldrig varit favoriten. Jag vill ju helst måla flödigt och lite snabbt. Med akvareller fastnar jag och det blir utspätt och tråkigt. Jag är ingen blomstermålare. Jag tycker om mörker och ljus. Kontraster. Allt jag gör just nu blir gulligt och tråkigt. Därför tar jag fram saxen, klipper,  gör nya bilder. Det gäller att öva, öva. Stånga pannan in i väggen. Bli missnöjd.  För någon gång släpper det och störtfloden sköljer över en och man kommer ut på andra sidan. Det är bara att kämpa och inte glömma bort att se. Min kreativitet är oändlig men väldigt bortglömd för tillfället.
Kram Sara

torsdag 19 januari 2017

I Ingenmansland

Jag håller på och läka. Det finns många sätt att bli frisk på och för mig brukar det oftast handla om att skapa eller dansa. Tyvärr är jag inte riktigt där än utan får börja med lätt yoga. Det är skönt. Jag har också känt ett starkt behov av att sjunga. När solen var på väg ner och ljuset skimrande i gult och orange åkte vi på små vintervägar. Några mil bort. In i skogen. Ingenmansland.
Väl framme i den gamla röda skolan med vita knutar sprakade brasan varm. Vi var samlade i musikstudion och värmde våra stämband med ljudande RRRR och OI. Helt plötsligt visade det sig att rösten var stark. Vi övade på att kula, sjunga gamla vallåtar. Det var en fantastisk befrielse att släppa lös rösten så där. Ljudet kan bäras upp till fyra kilometer. Vår lärare berättade att det inte bara var kor och getter som lyssnar på kulningen. Även hundar och vargar svarar på kallet. Som avslutning gick vi ut och såg en fantastisk stjärnhimmel med en stark lysande Venus och en rosa Mars. Vi sjöng till planeterna. Det var en fantastisk känsla.
Kram Sara

söndag 15 januari 2017

Jag ser ljuset i tunneln

I över sju veckor har jag haft migrän. Det har varit fruktansvärt. Jag är en person som ofta brukar underdriva när det gäller mig själv så skriver jag fruktansvärt är det verkligen inte bra. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva den här perioden annat än att jag nästan blev galen. Att se suddigt, må illa och känna ögat nästan pressas ut ur huvudet om och om igen, obehagskänslan och smärtan. Dag efter dag efter dag. Allt har varit i ett töcken. Jag har missat så mycket och mina barn har haft en otroligt tråkig mamma som bara legat ner och inte gjort något, bara haft ont. Allt förfaller. Kroppen, psyket, hemmet, kollen på jobbet, vänskapsband. Jag har kommit till ett stadium där det inte finns någon kraft kvar. Att jag lever är tillräckligt. Jag försöker att inte hamna i några svarta hål. Jag försöker att klippa av alla negativa tankar. Känna mig älskad istället för misslyckad. Att ha svår smärta i huvudet har gjort det omöjligt att kommunicera eller tänka några längre tankar. Kroppen har varit inställd på att överleva. Gråtit har jag gjort många gånger när jag tappat hoppet. När jag inte kunnat hålla känslorna stången. Jag är nu mer en sladdrig docka. Tack och lov så har jag börjat skönja ett ljus i mörkret. Attackerna har minskat i styrka och det går längre tid emellan dem. Jag har inte återhämtat mig än men det känns som om jag börjar få tillbaka min hjärna. Det är mycket som jag måste fundera på.
Kram Sara