tisdag 23 maj 2017

Förtvivlad

Jag vet inte hur jag ska förklara min stora förtvivlan. Jag har otroligt ont i huvudet igen. Smärtan gör att jag har svårt att tänka klart. Jag vill bara komma bort från min kropp. Den borrar ner sig i mitt huvud och illamåendet stiger. Jag har tagit min medicin men inget verkar hjälpa. Jag känner mig helt instängd. Det här är inte kul. Det känns som om jag sitter fast i något som jag inte kommer ifrån. Jag behöver andrum så jag kan få börja leva igen. Jag vill inte vara fast i migränträsket. Det är så vackert väder ute, jag har så mycket att göra och ändå kan jag inget annat än ligga här i sängen och gå åt. Väldigt många svordomar och förtvivlan från mig.

lördag 20 maj 2017

Frånvarande

Som ni säkert förstår är jag i en svacka. Det jag helst vill göra är att flyta bort, stanna tiden, vara i en bubbla helt själv. Jag anstränger mig när jag träffar människor. Är mig själv på rutin men orkar inte läsa av människor i min närhet. Jag orkar precis vara med i livet men det kostar på. Kraften finns inte där. Det dåliga samvetet drar i väg. Jag vet att man blir glad av tacksamhet, att sinnet blir lugnt av mindfullness, att kroppen behöver motion, att jag behöver äta, allt det är kristallklart. Jag orkar bara inte. Jag behöver bli buren, inlindad i bomull utan att tänka, höra lättsamma ord i mitt öra. Jag behöver läka i min takt utan krav. Jag vill känna att jag duger bra som jag är. En trött, stum varelse som inte dansar. Det här tillståndet kommer gå över men tills dess, ha tålamod.
Kram Sara

tisdag 25 april 2017

Snö och is

Jag har legat nedfrusen under vinterns täcken. Kall och stel. Inget har kommit genom mitt isiga skal. Hård yta täckt av vatten. Vacker i vinterns kalla sken. Ljuset ändrar färg och går från blått till rosa. Svag lukt av asfalt. Något nytt händer. Det droppar vatten från min kropp. Något får skalet att brytas upp och sakta märker jag hur du rör mitt hjärta. Jag välkomnar dig.
Våren.

Kram Sara

onsdag 19 april 2017

Efter påsk

Jag ligger i min säng och har en kurrande katt på min mage. Påsken har passerat och jag är hemma med barnen. Det känns obeskrivligt lyxigt. Jag har ingen huvudvärk så jag kan laga mat och plocka undan saker. Jag börjar få öar av fint lite varstans hemma. Det blir lite lättare att andas när ordningen börjar skymta fram. Jag kan ligga här och känna att jag omges av ett varmt gult ljus. Snart kanske jag börjar lysa igen. Vissa saker tar man förgivet men det är inte förrän de försvinner som man förstår hur betydelsefulla de är. Att ha en kropp som fungerar borde jag vara väldigt tacksam över. Jag har fått tillbaka mina drömmar också. Ibland kommer starka drömmar och ger mig föraningar. De ger mig en trygghet. Jag är buren av kärlek. Inbäddad och innesluten i världen. Snart hoppas jag att jag får tillbaka min förmåga att lyssna. Den saknar jag. Jag vill kunna ta in människor och vara öppen, nyfiken. Inte stängd och sluten. Det finns mycket att vara tacksam över och jag hoppas jag fortsätter uppmärksamma alla mina delar i fortsättningen också. Kärlek får fortsätta strömma genom mig.
Kram Sara

lördag 15 april 2017

En dag i taget

Senaste inlägget försvann, kanske är det lika bra. Just nu provar jag migrän och förkylning. Det är en spännande kombination. Jag är skit trött på att bara skriva om huvudvärk. Mitt liv borde bestå av så mycket mer. Tyvärr gör det inte det just nu. Det är så otroligt jobbigt att inte kunna lita på sin kropp. Jag kan inte planera någonting. Igår fick jag ställa in min medverkan i en utställning om en månad. Det finns inte möjlighet för mig att hinna. Jag är så besviken. Hvudet ställer till det. Jag kan inte umgås med vänner heller. Huvudvärken slår till lite hur som helst och jag känner hur besvikna folk blir på mig. Det går inte att lita på att jag finns till hands eller dyker upp. Allt är väldigt omvälvande för mig. Jag känner inte igen mig själv. Kroppen är inte min. Huvudet vill jag inte ha. Humöret är borta. Finns jag? Som ni märker, migrän är inte att rekommendera. Nu ska jag ännu en gång försöka sova bort smärtan och hoppas på att jag vaknar till en härligt, smärtfri, skön dag.
God natt min skatt
Kram Sara

tisdag 4 april 2017

Sakta läker jag

Det känns som om jag har nått botten och nu vänder det. Jag har fått mängder av omtanke och goda råd men tittar jag tillbaka vore det underligt om min kropp inte protesterade. Jag är ingen Stålman utan bara en vanlig super hjälte. Jag orkar inte allt och min kropp har sina begränsningar. Att ständigt vara inlindad i oro gör kroppen sjuk. Nu tänker jag använda tiden till att läka och hitta styrkan som finns i mig. Mitt levnadsöde är kanske att befinna mig i en ständig orkan men även i det ska jag kunna finna ro.
Kram Sara

tisdag 28 mars 2017

Dimmig syn

Ligger här med ögon som inte ser. Låter ganska drastiskt men hela världen är suddig. Det finns inga tydliga konturer, ögonen tåras och jag ser inte mitt ansikte i spegeln. Det är en väldigt märkligt känsla för mig som tar in världen genom mina ögon. Jag har legat i varmt vatten, tagit medicin, tänjt ut nacken men inget verkar hjälpa. Till och med katten har legat och gosat vid min sida idag. Det har varit lite rörigt den senaste tiden och så fort jag inte är försiktig med mig själv bryter migränen ut. Det är verkligen svårt att ändra på sitt liv. Tröjan är i alla fall fin.
Kram Sara

måndag 27 mars 2017

En bok

Nu ska jag sluta tjata om migränen. Den finns ju där hela tiden så det är väl bättre att skifta fokus till något roligt istället. För en tid sedan fick jag en fråga från min vän om jag ville illustrera hennes bok. Jag blev så otroligt glad över att hon frågade mig och när jag sedan läste boken blev jag så berörd. Inte visste jag allt det där. Visst hade jag undrat men aldrig anat hur det låg till. Boken är så fint skriven och jag blir så stolt över min vän som kan skriva så bra. Orden och berättelsen sveper tag i mig och jag kan se det framför mig. Tack och lov så kan livet vända och kärleken övervinna rädslan. Boken finns till försäljning på Adlibris och Bokus.
Kram Sara

söndag 19 mars 2017

Strålglans

En vecka har gått. Huvudvärk och strålglans i ögonen. Den här veckan har jag kämpat med smärtan. Det går väl så där. Jag har varit väldigt ljuskänslig så strålande sol och lysrör har inte varit mina bästa vänner. På jobbet har jag sprungit runt med solglasögon på näsan. Det gäller att hitta lösningar för att klara vardagen. Jag känner hur jag omges av ett mörker som liksom sipprar ur mig och sprider sig som rök till andra. Det är väl min rädsla, smärta och låga energi som sipprar ut. Jag hoppas verkligen att alla människor runt mig klarar av mig en tid till för hon som strålar kärlek kommer tillbaka när kroppen läkt.
Kram Sara


lördag 11 mars 2017

Mera äventyr i migränlandet

Nu har jag provat något nytt. Jag hade migrän känningar igår, var duktig och tog medicin. Någon timme senare skulle jag ta bussen och tåget hem. Jag gick till stationen och kom att tänka på att jag nog missat lunchen. Jag gick in till kiosken och handlade lite dricka, nötter och yoghurt, mådde lite dåligt så jag var inte sugen på något annat. Tänkte att jag nog borde stå mig på det tills jag kom hem. Väl ute igen märkte jag att synen var väldigt begränsad. Jag kunde inte läsa informations tavlorna. Det är handikappade. Jag sprang omkring på stationsområdet och blev tvungen att fråga folk vart jag skulle eftersom jag inte kunde läsa en enda text. Jag började inse att tiden rann iväg. Till slut fick jag rätt vägvisning men jag var tvungen att springa de sista tio meterna för att hinna med bussen. När jag satte mig ner var det allt som behövdes för att sätta igång en hemsk migränattack. Det var bara pang, dunk, dunk. En obeskrivlig smärta, som om hela hjärnan försöker ta sig ut. Jag satt där och försökte andas genom smärtan men den bara växte med varje hjärtslag. Tårarna började rinna och jag lyckades få upp mina tabletter. Mina medpassagerare blev oroliga men hjälpte mig med vatten. En timme fick jag vila innan det var dags att byta bussen mot tåget. Jag trodde att det hade lagt sig men för varje steg stegrades migränen igen och dödsstöten var trapporna upp till perrongen. Väl uppe gjorde det så ont att jag stod dubbelvikt och klarade inte av att se. Tårarna sprutade och jag hulkade. En grupp människor samlades kring mig, jag blev erbjuden det ena och det andra. Just i en sån här situation är man väldigt sårbar. Helst vill man ju ligga hemma i sitt mörka rum och rida ut smärtan. Nu stod jag utomhus med en massa okända människor som jag inte kunde se. Tack och lov så var det snälla människor. Jag blev ledd på tåget, fick en hjälpsam kvinnas plats och hon höll koll på mig hela vägen hem. Jag är så otroligt tacksam. Men en sån resa vill jag aldrig mer göra. Idag är jag utslagen, ser fortfarande illa och har inget annat val än att bara vänta ut mitt huvud. Mitt liv just nu.
Kram Sara

Hembesök

Jag har varit i min hemstad på besök. Det har varit arbete och familj. Vi var på Kulturting i stadens konserthus. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig med det husets brutala arkitektur. Just den strömningen inom arkitektur har aldrig varit någon favorit hos mig. Annars pågår det byggprojekt överallt i staden. Hus ploppar upp ur marken och staden förtätas. Jag blev förtjust i några nybyggda hyreshus från allmännyttan. Huskropparna gick i regnbågens färger och det är ju jag lite svag i. Den lediga tiden spenderade jag med min bror. Just nu känns det att vi bor långt borta från varandra. Jag skulle vilja träffa honom väldigt mycket oftare. Mitt hjärta blir alltid överfullt av kärlek i hans sällskap. Han säger alltid så mycket fina saker som; "mitt hjärta blir fyllt av lycka när jag är med dig syrran", "du är världens bästa syrra". Det råder aldrig något tvivel om att han tycker om mig. Att bli älskad villkorslöst är stort och det finaste en människa kan ge till någon annan. Min bror är verkligen en fantastisk människa. Jag är så glad att han finns i mitt liv.
Kram Sara

söndag 5 mars 2017

Åkallan av Våren

Mitt i natten stod vi på konsthallens golv och sjöng låtar för att hylla våren. Jag är med i KAN-kören. Det är den bästa kören för mig. Alla får vara med efter ens egna förutsättningar. Det är så skönt och jag vågar faktiskt att stå inför människor och sjunga. På gymnasiet hade jag en musiklärare som fick mig att helt tystna. Han var väldigt ironisk och nedsättande när han pratade och jag som alltid varit lite blyg blev helt stum efter han tagit in mig på sitt rum och raljerande över mina sånginsatser. Tystnad under många år. Först när jag fick barn började jag våga låta rösten få utrymme. Jag sjöng vaggvisor men tyst och bara för mina barn. För några år sedan var det kris innan Lucia. De vanliga ungdomarna kunde inte sjunga på Svalbos traditionella Lucia firande och frågan ställdes om vi kunde ställa upp. Hjälp tänkte jag fast å andra sidan brukar jag utmana mig själv. Är det läskigt på insidan så tvingar jag mig att möta rädslan. Jag har dessutom alltid velat sjunga blues/folkmusik och någonstans måste man ju börja. Den gemenskap som vi finner hos varandra i kören är helt fantastisk. Vår körledare Elizabeth Franzen är tålmodig och väldigt duktig på att lyfta fram det bästa hos oss. Den här gången blev det sång och dans. Jag har haft stora problem med sången eftersom jag inte varit frisk. Mitt huvud är som gröt och inga ord verkar vilja fastna så jag har tragglat texter. Jag som brukar ha lätt för att memorera märkte hur min hjärna var som teflon. Mycket märkligt. Jag får verkligen ha tålamod med mig själv just nu. Jag känner inte riktigt igen mig själv. Nåja, jag klarade i alla fall att stå framför en publik, sjunga och dansa. Det är ett litet steg i mitt tillfrisknande.
Kram Sara

lördag 25 februari 2017

Urkraft

Det finns inget välkammat eller artigt i mig just nu utan det känns mer som att en storm är på väg. Under ytan brinner det och snart kommer explosionen. Ganska skönt att inte behöva vara en fin liten flicka utan känna urkraften i raseriet. Den är så sällsynt att när den kommer måste jag se den som en gåva.

Jag går omkring och känner mig som ett fint instrument som inte hittar tonen. Jag är precis lite ur fas med resten av världen. Tajmingen är fel, jag kan inte riktigt höra de små nyanserna längre, jag glömmer bort sånt jag borde komma ihåg. Jag blir frustrerad och känner mig fast i en egen bubbla. Jag blir utanför. Det här låter kanske lite knasigt och naket men är egentligen helt logiskt. Har man uthärdat en längre tids smärta är kroppen helt slutkörd. En slutkörd kropp behöver energi. För att spara energi struntar kroppen i saker som sker utanför. För att skapa energi bygger den murar som den kan förvara känslor i. Starka känslor är extra bra att använda sig av. Tänk damm här.
Alla känslor är logiska och ganska intressanta. Jag brukar lyfta ur dem ur kroppen och se dem från olika håll och kanter. Det brukar vara spännande att se dem från ett visst avstånd, särskilt de känslorna man helst inte vill låtsas om. Som ni märker är jag fylld av känslor. Det har varit en ganska kass vecka. Min son sa att det nog är karma och det betyder att jag har varit dum mot en katt i ett tidigare liv. Lite svårt att göra något åt det nu bara. Nåväl, det ger mig bra historier i alla fall.
"Jag ligger på britsen hos läkaren i det dunkla rummet. Vi tittar på skärmen där vi ser hur mitt hjärta slår. Det ser ut som figurer som dansar och klappar händerna mot varandra. Det är väldigt fint. Rummet är ganska mörkt, fläktarna snurrar, läkaren hänsynsfull och jag märker hur jag nästan somnar där på britsen. Sedan är det dags att klä på sig, en massa elektroder fästs på min kropp. Sladdar och dosa får plats under min tröja och jag förstår inte hur jag ska kunna sova med allt det där på min kropp. Tillbaka på jobbet så möts jag av barn som ska programmera robotar. Jag känner mig som en halv robot så det funkar bra att jag är där. Nästa morgon möts jag av en decimeter nyfallen snö. I bilen ligger material till teckningskursen på jobbet så jag måste åka. Jag slirar i väg och håller låg hastighet men vad hjälper det när hjulen tappar greppet och jag kanar in i en annan bil. Dunk och min bil blir till skrot. Min älskade fina bil. Jag funderade på hur jag skulle fylla i min sjukhusrapport och komma i tid till jobbet. Ett dygn senare sitter jag på vårdcentralen och väntar på att ta blodprov. Det är fullt i väntrummet och alla sitter tysta och försöker att inte titta på varandra. Det väcker min underhållnings sida till liv så jag försöker få igång samtal. Det hela slutar med att jag står upp och dansar för en publik. Jag orkar bara inte vänta och ha tråkigt. När jag väl få komma in har det blivit något fel med något papper så de kan inte ta blodprov på mig. Så kom det sig att jag jobbade som underhållare i väntrummet på min lediga dag. Behöver jag säga att min vecka har fortsatt i samma spår?" Mitt liv- en bra historia.
Kram Sara

onsdag 22 februari 2017

Sexig med sladdar

Känner mig grymt sexig idag. En påse runt halsen, kliande plåster och en massa sladdar som sitter fast på kroppen. De är verkligen intressanta att sova med och duscha går inte alls. Egentligen är de mycket passande eftersom vi hade robotprogrammering på jobbet i måndags och jag kände mig som en vandrande cyborg. Jag håller på och kollar hjärtat och känner mig väldigt tacksam över att vi har allmänsjukvård i Sverige. Just nu håller de på och kollar igenom min kropp som om den var en bil som är inne på reparation. Blodprover, ultraljud, hjärnröntgen, balanstest och jag behöver inte betala en krona. Tusen tack alla mina medmänniskor och skattebetalare för att ni hjälper till med att ta reda på vad som är fel i min kropp. Det känns fint att vi tillsammans hjälper varandra. Jag gör själv precis samma sak för er. Tillsammans blir vi starka.
Kram Sara


söndag 19 februari 2017

Jaha

Ja det blev soffan för mig idag. Inte något städande eller planerande. Jag ligger här ömsom i smärta och i sömn. Det finns nog inte så mycket mer att säga annat än att det är så här det är.
Kram Sara

fredag 17 februari 2017

Dags igen

Så var det dags igen. En genomborrande smärta i huvudet. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Trots att jag tagit två av de fantastiska pillren som får hela världen att bli mjuk och bomullsaktig finns den där SMÄRTAN. Den överrumplade mig igen. Jag kände ju små darrningar av den igår, som blåmärken ungefär men jag var övertygad om att det var allt,  att den inte tänkte komma tillbaka. Det är fredags kväll så jag borde göra något vettigt, nyttig,  roligt istället för att ligga här och känna huvudet explodera. Snart känns det som om jag inte klarar av ta mer smärta. Kroppen har nått gränsen och jag kan tänka mig att göra allt för att slippa den. Ge mig tillbaka mitt liv.
Kram Sara

torsdag 16 februari 2017

Yoga och eldandning

När man legat ner länge tar kroppen stryk. Mjuka lager lägger sig runt skelettet och musklerna krymper. Jag känner inte riktigt igen dig min vän. Du är dig inte riktigt lik. Känslan är inte detsamma. Du hoppar inte längre utan tar lång tid på dig. Att röra sig blir ett motstånd. Andningen ansträngd i trappen. I dag tvingade jag i väg mig på yoga för jag vill ha tillbaka min energi och smidighet. Det var skönt. Eldandning, sång och vila. Blodet rusade runt i kroppen, nuddade blåmärket i hjärnan, lätt illamående men ändå orkade jag nästan ett helt pass. Små steg och målvetenhet borde göra susen. Jag kommer bli återställd.
Kram Sara

onsdag 15 februari 2017

Yta och skönhet

Jag känner så många otroligt vackra människor. Det är sant, jag överdriver inte. Runt mig finns de, mina vänner. Vissa har mörkt hår,  andra grått. Vissa har bruna ögon,  andra blå. Vissa har runda höfter, andra har kantiga. Det är fantastiskt för ingen är lik den andra men ändå strålar skönheten ut. Jag har lagt märke till att det är svårt att vara objektiv i förhållande till det som är vackert. Mina vänners inre strålar och de glittar. Självklart är de vackra. Det lustiga är att det verkar vara omöjligt att själv se sin inre glans. Att se skönheten i sig själv. Jag tittar på mina vänner och ser hur deras ögon glittrar,  hur deras munnar är fulla av skratt. Jag önskar att de kunde se det jag ser. Vi pratar om vårt yttre och lyfter fram det vi inte gillar. Läppar, mage, näsa. Överallt finns det fel. De vänder sig till mig och säger att jag ser fin ut. Jag ser mig i spegeln och ser mest en väldigt trött människa. Det finns så många skavanker. Glädjen finns inte. Mitt vackra lyser inte igenom. Tänk om vi kunde se oss själva genom andras ögon.
Kram Sara



söndag 12 februari 2017

Jag är fast

Ibland får jag en stark känsla av att jag befinner mig på fel plats. Jag tror att den känslan kommer när jag varit stilla på samma ställe länge. I grund och botten är jag en rörlig själ. Jag behöver mycket utrymme. Äventyr och frihet. Blir det för tråkigt rymmer jag in i mina tankar och fantasi. Just nu är det som om jag står och trampar i kvicksand. Jag verkar inte komma vidare. Kanske är jag inne i ketchupeffektens skaknings skede. Jag blir skakad och skakad fast inget händer. Snart säger det kanske poff och livet sprutar vidare. Just nu väntar jag bara på besked så jag kan ta mig vidare. Magnetröntgen, blodprov och ultraljud står på listan.
Kram Sara

måndag 6 februari 2017

Mina ögon behöver rosa

Mellan tårar och huvudvärk behöver jag all färg som finns att tillgå. Just nu behöver jag ljuvligt rosa att smeka mina ögon med. Jag har en hög med avokadokärnor som ska hjälpa mig med det. Länge har jag velat prova att färga naturligt och eftersom avokado är nästan det enda som jag enkelt kan äta just nu ligger det en hög kärnor på min diskbänk och väntar. Jag har färgat ganska mycket tidigare, med te,  gurkmeja, batikfärger och andra syntetiska färger men det är första gången som jag provar avokadokärnor. Jag har haft en period med många vita kläder och det finns en baktanke med det. Vitt är ju bra att färga och då kan man återanvända kläderna längre. Blir det fläckar som inte går bort? Färga, måla eller brodera över. Det är jätte bra tycker jag. Ur ett miljöperspektiv använder vi alldeles för mycket textilier och kastar dem allt för fort. Just textilier ligger mig varmt om hjärtat och jag önskar att jag hade mer tid att lägga ner på mina kläder. Någon gång ska jag visa upp lite av den textilskatten som jag har i min garderob.
Kram Sara

fredag 3 februari 2017

Ögontröst

Just nu sitter jag och tröst tittar på min favorit serie. Det är en engelsk 6 timmar lång kostymdrama utan en enda puss. Vilket är bra eftersom jag så lätt blir generad. Jag gillar filmer med bra historiska kläder och frisyrer. Alltså frisyrerna brukar alltid avslöja om det är en bra film eller inte. Jag tror att om man lagt ner mycket energi på detaljerna så är filmen bra. Eller så är det bara så att jag blir irriterad när man ser vilket årtionde som filmen spelas in bara genom att se på hur man lockar håret. Kolla på kostymdramor från 60-talet. Alla har fått en höskulle på huvudet fast det ska föreställa 1700-tal. På 80-talet dyker spretluggen upp i 1800-tals dramer. Ja och så fortsätter det. Jag vill helst ha fula, trovärdiga frisyrer. Åh, det här muntrar upp mig en smula.
Kram Sara

tisdag 31 januari 2017

Träning ger färdighet

Jag har precis börjat måla igen. Jag valde pensel och akvarell. Jag målar helt tafatt. Bilderna blir tråkiga. Det känns som om jag har glömt bort hur man gör. Akvarell har aldrig varit favoriten. Jag vill ju helst måla flödigt och lite snabbt. Med akvareller fastnar jag och det blir utspätt och tråkigt. Jag är ingen blomstermålare. Jag tycker om mörker och ljus. Kontraster. Allt jag gör just nu blir gulligt och tråkigt. Därför tar jag fram saxen, klipper,  gör nya bilder. Det gäller att öva, öva. Stånga pannan in i väggen. Bli missnöjd.  För någon gång släpper det och störtfloden sköljer över en och man kommer ut på andra sidan. Det är bara att kämpa och inte glömma bort att se. Min kreativitet är oändlig men väldigt bortglömd för tillfället.
Kram Sara

torsdag 19 januari 2017

I Ingenmansland

Jag håller på och läka. Det finns många sätt att bli frisk på och för mig brukar det oftast handla om att skapa eller dansa. Tyvärr är jag inte riktigt där än utan får börja med lätt yoga. Det är skönt. Jag har också känt ett starkt behov av att sjunga. När solen var på väg ner och ljuset skimrande i gult och orange åkte vi på små vintervägar. Några mil bort. In i skogen. Ingenmansland.
Väl framme i den gamla röda skolan med vita knutar sprakade brasan varm. Vi var samlade i musikstudion och värmde våra stämband med ljudande RRRR och OI. Helt plötsligt visade det sig att rösten var stark. Vi övade på att kula, sjunga gamla vallåtar. Det var en fantastisk befrielse att släppa lös rösten så där. Ljudet kan bäras upp till fyra kilometer. Vår lärare berättade att det inte bara var kor och getter som lyssnar på kulningen. Även hundar och vargar svarar på kallet. Som avslutning gick vi ut och såg en fantastisk stjärnhimmel med en stark lysande Venus och en rosa Mars. Vi sjöng till planeterna. Det var en fantastisk känsla.
Kram Sara

söndag 15 januari 2017

Jag ser ljuset i tunneln

I över sju veckor har jag haft migrän. Det har varit fruktansvärt. Jag är en person som ofta brukar underdriva när det gäller mig själv så skriver jag fruktansvärt är det verkligen inte bra. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva den här perioden annat än att jag nästan blev galen. Att se suddigt, må illa och känna ögat nästan pressas ut ur huvudet om och om igen, obehagskänslan och smärtan. Dag efter dag efter dag. Allt har varit i ett töcken. Jag har missat så mycket och mina barn har haft en otroligt tråkig mamma som bara legat ner och inte gjort något, bara haft ont. Allt förfaller. Kroppen, psyket, hemmet, kollen på jobbet, vänskapsband. Jag har kommit till ett stadium där det inte finns någon kraft kvar. Att jag lever är tillräckligt. Jag försöker att inte hamna i några svarta hål. Jag försöker att klippa av alla negativa tankar. Känna mig älskad istället för misslyckad. Att ha svår smärta i huvudet har gjort det omöjligt att kommunicera eller tänka några längre tankar. Kroppen har varit inställd på att överleva. Gråtit har jag gjort många gånger när jag tappat hoppet. När jag inte kunnat hålla känslorna stången. Jag är nu mer en sladdrig docka. Tack och lov så har jag börjat skönja ett ljus i mörkret. Attackerna har minskat i styrka och det går längre tid emellan dem. Jag har inte återhämtat mig än men det känns som om jag börjar få tillbaka min hjärna. Det är mycket som jag måste fundera på.
Kram Sara