onsdag 30 november 2016

Tretton dagar

Ibland känns det som om jag håller på och blir galen. Att ha ont i huvudet har den effekten. Det känns som om jag har en kniv i ögat. Det är inte skönt. Ibland lättar det och då tror jag att allt har gått över. Då blir jag glad igen, duschar,  äter,  lägger kanske in en tvätt, sedan smäller den till. Trots att det gör ont kan jag gradera smärtan. Den är inte i närheten av de värsta gångerna när man gråter och skriker tyst för att det gör så ont och man inte kommer ifrån den utan den finns där som en slagborr. Just nu känner jag hur den pulserar,  hur illamåendet tränger sig på,  hur allt blir suddigt. Bäst att inte röra sig,  varje rörelse väcker smärtan till liv. Jag kan hantera den men min kropp är trött. Jag försöker koppla bort min kropp,  låta smärtan skölja över mig och försvinna igen. Det gäller att inte fastna i några negativa tankar utan bara låta allt strömma genom mig. Ledsen kommer jag att vara sen. Det blir jag alltid. Gråtfärdig, omtöcknad och svårt att se det positiva i mig. Min kropp är mitt nederlag. Jag får tusen förslag på hur jag borde göra,  alla förslagen handlar om att jag borde ändra på mig. Snart känner jag mig så illa tvungen att göra det. Jag verkar aldrig vara bra nog.
Kram Sara

söndag 27 november 2016

Hålla ihop huvudet

Ännu en dag av huvudvärk. En vacker dag om än väldigt blåsig. Det är första advent och jag ligger i ett mörkt rum. Helt stilla. Andas genom smärtan. Lyssnar tyst på en bok för att hålla tankarna borta. Det gäller att inte tänka så mycket. Att låta smärtan flyta genom kroppen. Inte tänka på allt det man missar. Jag vet att smärtan har ett slut. Jag vet att smärtan kan vara ännu värre. Det gäller bara att fokusera på att det finns ett slut.
Kram Sara

fredag 25 november 2016

En veckas migrän

Just nu vet jag knappt var jag börjar och slutar. En veckas migrän tär på krafterna och jag känner mig riktigt korkad i huvudet. Det är en obehaglig känsla. Jag är så trött att jag har svårt att hålla mig vaken. Illamående, synförändringar, obehagskänslor och den totala oförmågan att tänka klart. Får väl säga det igen.... Migrän suger.
Blä Sara

fredag 18 november 2016

Andningshål

Kanske är det dags för mig att sätta igång med livet igen. Att göra plats för mitt andningshål. Jag behöver skapa lika mycket som jag behöver äta. Får inte mina tankar löpa fritt, får inte mina händer arbeta,  får inte min fantasi spelrum så svälter jag. Jag tynar bort och snart finns inget kvar. Jag har knappt rört min älskade lera eller låtit en penna rafsa över pappret. Inga ord har blivit till. Nu måste jag sätta mig själv först och flyga bort i mitt egna inre landskap. Först måste jag bara städa tyvärr.... 
Kram Sara

onsdag 16 november 2016

Existentiell utmattning

Ha ha. Jag läste precis en vetenskaplig artikel om utbrändhet.  De nya rönen förutom, psykisk och fysisk utmattning gäller den existentiella krisen som man genomgår. Hur man upplever och ifrågasätter meningen med livet och sina livsval. Sedan tänkte jag på det jag skrivit den senaste tiden och min känsla av tomhet. Behöver jag säga något mer? Öh, är det inte precis vad jag uttryckt under en längre tid?
Jag som verkligen har klappat mig på axeln och tyckt att jag varit duktig som klarade av min utbrändhet så bra. Det satte sig aldrig på sinnet tänkte jag. Nu är jag inte lika säker. Ibland känner jag inte igen mig.  Jag har tappat bort den roliga sidan av att vara jag.
Kram Sara

tisdag 15 november 2016

Att inte vara sig själv

I dimman av mig själv famlar jag efter det som är beständigt. Jag tycks inte längre finnas i någon fast form. Jag vet vad jag har varit. De minnena finns kvar men vad är jag nu? Ord,  gester, allt rinner ur min kropp utan medvetenhet. Ögonen vill bara vila, monstren vaknar om natten. De kan jag hantera men inte min oformlighet.
God natt Sara

lördag 12 november 2016

Promenad i vitt

Senaste tiden har min kropp sagt i från. Den verkar inte vilja vara med längre. Förkylningar, infektioner, antibiotika och en massa migrän. Jag förstår precis vad den försöker säga men det är så svårt att lyssna. Jag vill att min hjärna ska bestämma, inte min kropp.
Igår hade jag migrän hela dagen, det gör mig trött och irriterad. Det blir svårt att sova. På morgonen sken solen i genom fönstret och utanför gnistrade snön vit. Ingen huvudvärk kände jag och det var en befrielse. Tänk vilken skillnad det gör. Det blev en långpromenad i allt det vita och jag kände för en gångs skull att det kanske går att få till ett normalt liv i alla fall. På väg hem får jag ett telefonsamtal som ger mig grymt dåligt samvete och en timme senare, kaboom, en ihållande smärta i hela höger hjärna. Det är så nedslående. Jag vill ju leva som alla andra, ha tid utanför jobbet och bara njuta av livet. Inte vara instängd i smärta.
Kram Sara

fredag 11 november 2016

Kärlek

Jag har känt mig så obeskrivligt trött och med den tröttheten följer en avtrubbning av alla känslor. Det är ett sätt för kroppen att skydda sig. När energinivån ligger under 5% kan kroppen inte lägga energi på känslor. Energin behövs till att röra sig,  vara vaken, äta, prata, stå.  Det är ganska naturligt. Det har varit så här ett tag och jag är medveten om hur min kropp fungerar.  Det jag inte hade en aning om var att jag skulle sakna alla min känslor. Jag visste inte att jag går runt och känner så mycket kärlek. Den liksom strömmar genom kroppen hela tiden. I vanliga fall vaknar jag, slår upp ögonen och är glad. Jag går omkring och är glad och känner hur jag älskar min familj och mina vänner.  Människor jag träffar är viktiga och jag älskar verkligen livet och allt som finns här. Det är fantastiskt med all den kärleken. Att verkligen älska, utan förbehåll. Nu är den kranen avstängd. Det känns konstigt. Det är som om jag inte existerar,  som att jag är ett skal utan innehåll. Jag måste hitta på-knappen för jag vill älska livet utan förbehåll. Att få stråla i glädje.
Kram Sara

tisdag 8 november 2016

Tillbaka

Två månader har gått utan några ord från mig.  Jag har gått i ide och samlat kraft. Världen existerar utan mina ord och tankar. Jag existerar i tystnad. Utanför mig hänger skylten "Stör ej". Kanske är det dags att öppna dörren och säga "Välkommen" igen.
Kram Sara