lördag 27 februari 2016

Dagen utan slut




Lördag; strålande sol, vit snö, precis lagom kallt i luften. Kan inte annat än att bara njuta av att finnas till. Varmt te och skön musik i lurarna. Tankarna vandrar till mina blommor i rabatten. När får jag se de första vårtecknen?! Katten blir galen och springer fram och tillbaka, klättrar upp och ner för trästammarna. Hon kastar sig upp på hustaket och njuter av att våren är i antågande. Jag fnissar, andas och låter solskenet värma mitt ansikte. Sedan bär det av till jobbet igen. Den här gången uppvisning på Cirkusskolan. Barnen är fantastiska; jonglerar,cyklar, balanserar. Efter tre dagar levererar de en timmes föreställning. Det är verkligen fint gjort. Jag åker hem och möts av en vacker solnedgång. Bara någon timme kvar innan världens bästa bror kommer på besök. Ibland känns dagarna som om de aldrig bör ta slut......
Kram Sara




fredag 26 februari 2016

Ordning och reda

Med en suck av lättnad lämnar jag mitt kontor. Jag kan åter se skrivbordsskivan, det var längesedan. Jobbet har upptagit nästan all min vakna tid under månader och högarna av papper har växt. Idag fick jag nog och började organisera upp mitt liv igen. Mängder av papper slängdes, andra stoppades in i fack. Det känns som en riktig lättnad att inget ligger glömt. På måndag ska jag börja med mejlen och kom-ihåg lapparna sedan kanske jag åter styr mitt liv igen. Skönt!
Kram Sara

torsdag 25 februari 2016

Mina ord

Det slår mig ibland att människor faktiskt läser det jag skriver. Mina inlägg om äggoljetempera verkar vara populärt i Ryssland. Det måste ha hamnat som länk någon annanstans. Jag funderar på om jag skulle behöva tänka mer på mitt innehåll. Jag skriver ju bara ner mina betraktelser och tankar. Det är ju inte säkert att de texterna håller i all evinnerlighet. Det jag skriver speglar små ögonblick av sånt som händer varje dag. Inga livsavgöranden, radikala åsikter eller special intressen utan mer utdrag ur ett liv. Det är lustigt att när jag var yngre försökte jag skriva dagbok men jag höll bara ut en dag eller två. Jag tröttnade fort och har därför ett antal påbörjade dagböcker i min ägo. Nu har jag bloggat i några år. När jag började blogga var det för att få ordning på alla tankar som virvlade förbi. Jag tänker att jag skriver till min vän och då blir det lättare att skriva. Samtidigt fladdrar det i bakhuvudet att jag inte kan kontrollera vem det är som läser och vad den människan vill mig. Jag får helt enkelt förutsätta på samma sätt som jag lever livet: att alla människor vill mig väl. 
Tack för att just du läser mina ord!
Kram Sara

All offentlig makt

Sitter på jobbet och funderar på hur min tjänstemannautövning fungerar. 23.000 människor som jag vill ska få uppleva kultur i alla former. Hur når man ut och vad behöver de? När kan man känna att man lyckats med sitt uppdrag? När trettio barn fått prova på cirkus? När sjuhundra femtio elever fått se teater? När ett kulturarrangemang fått sextusen besökare? Jag vet faktiskt inte men jag tror att det man helst vill se är människor som engagerar sig och när det växer underifrån. 
Därför sitter det i mitt rum första delen av riksdagsförklaringen. "All offentlig makt utgår från folket". Något att tänka på varje dag. 
Kram Sara

onsdag 24 februari 2016

Solen skiner genom mitt fönster


Idag skiner solen och snön gnistrar vit. Efter några dagars migrän ska jag åka in till jobbet och försöka jobba igen det jag missat. Helst hade jag stannat hemma med mina barn och gjort sportlovs saker men sånt kan man inte alltid välja själv. Man är väl en riktig knegare när allt kommer omkring men jag är inte riktigt säker på att det är meningen med livet. 
Kram Sara

söndag 21 februari 2016

En massa snö


Snö är härligt och har man en mamma som tycker om att skulptera får man jobba hårt. Det är kul att jag fortfarande får med mig min son på sådana uppdrag.  Kanske är det sista året och då gäller det att njuta ordentligt. 
Kram Sara

fredag 19 februari 2016

Snuttefilten är tillbaka

Äntligen har jag fått tillbaka min telefon. Jag har varit utan i flera dagar och det känns så konstigt. Inget foto, FB eller bloggande. Istället har jag pratat engelska, lagat mat, druckit vin och vinglat på skridskor. 
Jag har precis vinkat av mitt besök från England och det känns fantastiskt att veta att vissa vänner kommer man alltid att ha trots att det går många år mellan mötena. Det är ju helt makalöst när man tänker efter. 
Kram Sara

lördag 13 februari 2016

Jobb-lördag



Har precis slutat jobbet. Det har varit en trevlig dag med barnteater och vernissage. Nu sitter jag här på sushibaren och väntar på min mat. Det är härligt för bredvid mig sitter ägaren med ett sällskap och pratar japanska. Det blir en trevlig verklighetsflykt  för jag kan låtsas att jag är i ett annat land. Jag förstår inte ett ord men det verkar vara engagerande saker de pratar om. Det är en av de bästa känslorna när jag reser. Att vara en betraktare, att inte riktigt höra hemma eller förstå. 
Kram Sara

fredag 12 februari 2016

Kärlek


Det riktigt vibrerar i luften av kärlek just nu. Jag fick in en fnittrande tonåring på mitt kontor. Hon behövde hjälp med en Alla hjärtandagspresent. Första gången är allt så sött. Jag gav förslag, hon förkastade alla. Till slut skulle det skickas en tröja och det blev många sms innan en storlek blev fastställd. Det är ganska fantastiskt att man kan få kontakt med människor som bor på andra sidan jorden, bli kär och hålla kontakten.  
Den andra mer mogna kärleken tittade fram här om dagen i form av en vän. 
Min fina, vackra, coola vän har äntligen blivit kär. Det är så fint och jag blir så glad för hennes skull. Kärlek är underbart. Det är världens finaste känsla. Efter uppbrott, utbrott, sammanbrott, flört och längtan fanns han där. Stod trygg som en klippa. Städar, lagar mat och tar hand om barn. Tänk att det var så enkelt att vinna en kvinnas hjärta - att visa omsorg. 
Kram Sara

torsdag 11 februari 2016

Yoga


Andra gången på yoga den här veckan och så ett pass hemma. Det gör verkligen skillnad. Tankarna stannar upp och man koncentrerar på hur man andas och hur det känns i kroppen. Närvaro i sig själv. Den senaste tiden har min tid löpt amok. Det har varit så intensivt att tre veckor har varit som tre vanliga månader. När jag blir så speedad är det som om alla andra lever i ultrarapid. Fattar ni, jag blir lite som en superhjälte. Tyvärr så uppskattar inte alla den sidan. Frånvarande är ordet jag hört på sistone (undrar om vi inte kan kalla det osynlig för det är en superhjälte kraft jag gärna skulle vilja ha). Nåväl, jag tränar yoga för att landa i min kropp, få styrka och smidighet. Ni förstår.....bli en superhjälte så småningom!
Kram Sara

Ägd

Har precis köpt ett fång ljuvligt vackra rosa rosor till mig men jag kan fortfarande inte släppa tankarna från igår. 
Ibland känner jag att jag borde bli radikal feminist. När jag var yngre trodde jag att det inte fanns någon skillnad mellan flickor och pojkar. Eller man märkte små skillnader  som att om man var starkare än killarna var det ingen som blev imponerad men var man snäll och söt blev alla glada. Snäll var väl okej att vara tyckte jag men att alla uppmärksammade min utsida när jag la så mycket tid på min insida blev jag frustrerad av. Så kom puberteten.  Kroppen ändrades men huvudet hängde inte med. Plötsligt sände tydligen min kroppsform ut signaler som jag inte kände till. Äldre (i mina 14åriga ögon) män började fingra på mig. Jag kommer aldrig att glömma första gången. Jag hade varit hos frisören och gick av bussen när en svart jeep passerade. Jag vek in på min gata när jeepen kom förbi igen. Den här gången stannade den och föraren drog ner fönstret och började fråga mig om saker, som vägen till badplatsen (det fanns ingen där jag bodde) eller hur det var med mig. Jag uppfattade honom som väldigt konstig. Han lät lite andfådd. Så blev jag tvungen att flytta mig närmre bilen och då såg jag det. Byxorna var nere och han satt med sin lem i sin hand. Det var första gången jag sett något sånt. Jag kommer ihåg att jag uppfattade den som väldigt rosa. Jag blev rädd men var fortfarande väldigt artig och sa att jag behövde gå hem. Jag sprang den sista biten och var sedan livrädd i två dagar i tron att han skulle komma efter mig. Det borde ha varit tvärtom. Sedan blev man van. Kroppen var inte längre min utan den fanns för andras ögon och kroppar. När man blev kär och i ett förhållande blev den fri igen för då tillhörde den en annan man och där går det tydligen en gräns män emellan. I ett förhållande får kroppen vara gränslös men sinnet behärskat. Jag upplevde det ändå som att allt var jämnlikt tills barnen kom. Då börjar rollerna att riktigt formas. 
En kvinna ska vara.....
En man ska vara....
Jag känner mig så trött på allt sånt där. Jag är en människa. Jag kan hantera sågen, hammare, jag orkar lyfta saker, jag kan gräva, jag kan sticka, jag kan sy, jag kan baka, jag kan laga mat, jag gillar att dansa, jag kan byta däck, jag är stark och ibland behöver jag tröst. Jag kan mycket och jag tycker att det mesta är roligt. Jag vill inte behöva begränsa mig för att passa in i föreställningar om hur en kvinna ska vara. Jag vill inte att män ska behöva göra det heller. Tillsammans på lika villkor och med samma förutsättningar borde vara det självklara. Mer radikal än så blir jag nog aldrig. 
Kram Sara

onsdag 10 februari 2016

Hot och våld

Hot och våld behöver man tydligen förbereda sig mentalt inför. Jag har aldrig tänkt på det. Jag känner mig väldigt sällan otrygg. Rädd är inte så ovanligt att jag blir men då är det oftast mina känslor och tankar som stället till det. Andra människor skrämmer mig väldigt sällan. Jag har bott i London och gått ensam hem på nätterna. Aldrig känt mig otrygg utan alltid förutsatt att ingen vill mig något illa. 
Nu har vi haft kurs på jobbet om hot och våld eftersom vår arbetsmiljö kan vara ganska utsatt. Eller inte just det jag håller på med. Det är ju inte så vanligt med hotfulla kulturarbetare och konstnärer. Eller att det bryter ut slagsmål på barnteatern. Vi skulle tänka ut det värsta tänkbara som kan hända och jag kom bara att tänka på brand och olyckor. Min fantasi sträckte sig inte längre. Jag vet att det finns många arbetsplatser där våld kan bryta ut och hur påfrestande det är att vistas i sådana miljöer. Oftas kommer stressreaktionerna efteråt.
Vi gick igenom listan på brott och jag kände att det var långt från min verklighet  tills vi kom till sexuellt ofredande....Den verkligheten delar jag med många tjejer. Fast det är väl sånt man inte försöker tänka på. 
Fasen, Sara

måndag 8 februari 2016

Total avslappning

Det här är vad jag har gjort hittills idag. Satt på mig farfars morgonrock, druckit te, ätit rostat bröd och stannat i sängen. Ibland behöver jag total vila utan att få dåligt samvete. Efter jag blev utbränd behöver min kropp mer vila annars börjar armarna domna bort, migränen blir svår och rastlösheten tar över. Nu känns det som om kroppen varvat ner och musklerna börjat ömma. Det blir yoga ikväll så då kommer alla delar av kroppen att få vara med. Jag tror att jag orkar med att kolla in min ambitiösa göra-lista för idag. Kanske hinner jag att bocka av några av punkterna. 
Kram Sara

söndag 7 februari 2016

Ingemansland

Idag har jag irriterat GPSn. Jag har inte kört på markerad väg, jag har inte vänt när den har bett mig och jag har varit i Ingemansland. Den blev så trött på mig att den la av och bara försökte få mig till centrum i Frövi. 
Nu har jag gjort 25 mil i varierad terräng, träffat fullt med folk och sett konst så huvudet blivit trött. 
I morgon tänker jag vara ledig. 
Kram Sara

lördag 6 februari 2016

Vintervägar under Vinterspår

Idag har jag åkt över tio mil på blöta vintervägar. Axlarna har suttit uppe vid öronen för jag har varit helt koncentrerad på att inte hamna i något dike. Jag har åkt runt i de norra delarna av kommunen. Jag har träffat människor, handlat hantverk och praliner. Det finns ett rikt kulturliv på landsbygden. Idag var första dagen av Vinterspår. I morgon ska jag besöka de södra delarna med allt från Grönbopizza till dräkter och fotografi. Nu måste jag bara i säng innan någon hemsk migrän bryter ut. 
Kram Sara

fredag 5 februari 2016

Ett steg men samtidigt flera

Här kommer en liten flicka på ett och ett halvt år. Hon har inte en aning om hur livet kommer att bli utan är fullt upptagen av ta ett steg i taget. 
Kanske skulle jag lära mig lite mer av mitt yngre jag. Ett steg i taget...

Att vara i en familj. Det finns väl inga andra relationer som rymmer så mycket känslor. Allt från kärlek till bråk. Det är som om man saknar hud, allt går rakt in och ut. Det finns väl inga som älskar en så gränslöst och som man kan bli så irriterad på som ens närmaste. Jag har en ganska liten familj men jag har en stor släkt. Det är skönt att alla finns. Jag känner en stor glädje när jag hör mina kusiners röster. Vi hör ihop. Tonfallen, sinnelaget, skratten. Jag är kanske en men samtidigt flera. 
Kram Sara

torsdag 4 februari 2016

Solsken


Hej vackra solsken!
Jag gillar dig fast det gör ont i mitt huvud. 
Dina strålar smeker mitt mjuka hår och ger mig värme. 
I mitt rum dansar solkatter på väggar och tak. Mina ögon äter ljuset och njuter. 
Snart är rasten slut och jag ska återgå till min dator och telefon men jag känner ännu värmen av dig i min nacke. Tack för det fina solstrålar! 
Kram Sara

tisdag 2 februari 2016

Kulmen är nådd för den här gången

Så här borde det vara men
så här är det just nu:
Syns det att jag gått på utbildning i att organisera min arbetsplats?
Allt ligger i högen där. Ansökningar, göra-listor, julstjärnor, affischer, broschyrer, telefonnummer, utredningar. Det enda som är lätt att hitta är påsen med clown-näsor. Visst, det är svårt att hitta och man skulle kanske kunna kalla det för kaos men i bästa fall är det kulmen på den här intensiva arbetsperioden. Ska bli så skönt att få njuta av lite "vanligt jobb" en stund nu. Summering av idag: har skickat i väg stora ansökan till Kulturrådet, snackat med tv och tidningar angående Vinterspår, ringt en massa, läst tjänstemannaskrivelser, besvarat mejl, anmält mig till Kulturting och nätverkat. Pust, det är över. 
Kram Sara

måndag 1 februari 2016

Engelska läxa

Kommer hem riktigt sent från jobbet och blir så glad när barnen har fixat maten, duschat och gjort läxan. Jag behövde inte ens ringa och påminna dem. De fixade allt själva. Hurra!
Satte mig själv och åt när jag såg engelska läxan. Alltså jag har många åsikter rörande läxor. Jag förstår att de flesta lärare ser dem som något man måste ge, att barnen ska träna sig på självständigt arbete och en massa annat men för Guds skull lite roligare än så här kan man väl göra det?!
Till en kille med dyslexi i elva års åldern som är ute på nätet och pratar engelska som rinnande vatten. Var är utmaningen? Två tanter som matar änder?! Ibland tror jag att läraren skulle behöva läxor, som tex. Vad är Youtube? Alla hennes elever klår henne i det ämnet. 
God natt Sara